×
Vi
bild
logo

Artikel från Advokatfirman Lindmark Welinders webbplats lwadvokat.se

Fångat på vår radar

Lojalitet
i
avtalsförhållanden

Vid vårt senaste affärsjuridiska seminarium på temat ”Avtalets upphörande” diskuterade vi ett axplock av de frågor man ställs inför när avtalet av olika anledningar löper ut eller avslutas. Bland de ämnen som avhandlades och som tycktes väcka ett särskilt stort intresse var avtalsparternas inbördes lojalitet och innebörden av den så kallade lojalitetsplikten. 

De flesta jurister, såväl som de forskande rättsvetenskapsmännen, är nog relativt överens om att det finns en lojalitetsplikt och att avtals- och affärsförhållanden omgärdas av olika, mellan parterna gällande, lojalitetsförpliktelser. Svårigheten ligger dock i hur lojalitetsplikten närmare ska beskrivas och vad den har för egentligt innehåll. 

Vad är då lojalitetsplikten? 

”Lojalitetsplikt” är en sammanfattande benämning på olika typer av skyldigheter som avtalsparter kan ha inom ramen för sitt avtal, exempelvis skyldighet att hålla varandra informerade om förhållanden av betydelse för avtalsuppfyllelsen. Utgångspunkten är att avtalsparterna förväntas verka lojalt mot varandra och att vid sidan av sina egna intressen i avtalet, så länge det inte skulle innebära en alltför stor uppoffring för dem själva, även iaktta och tillvarata vad som kan vara till förmån för motparten. Detta gäller även om det inte uttryckligen anges i avtalet. 

Det finns ingen generell lagstiftning (bortsett från de mer etablerade lojalitetsplikter som gäller för arbetstagare och vid olika mellanmannaförhållanden, exempelvis för kommissionären och fastighetsmäklaren) och det finns endast ett fåtal vägledande rättsfall, vilket gör det svårt att ge lojalitetsplikten ett mer allmängiltigt innehåll. 

Många av de vanligen angivna formerna av förpliktelserna som generellt kopplas till lojaliteten kommer dock till mer handfasta uttryck genom köplagens bestämmelser; exempelvis bestämmelser om medverkan till köp (50 §), upplysningsplikt om varan (15 och 19 §§), vårdplikt av varan (72-74 §§), och skadebegränsningsplikt av egen skada (70 §). Likaså kan vissa andra speciallagar, som exempelvis Lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter, ge uttryck för sådant som tystnads- och sekretessförpliktelser om sådan information om motparten som man erhållit genom affärsförbindelsen. 

Lojalitet under avtalsförhandlingen 

Vanligen ligger fokus, såväl i rättspraxis som inom rättsvetenskapen, på ansvaret i det prekontraktuella stadiet innan ett avtal ingåtts. Parterna har i detta läge vissa skyldigheter, exempelvis upplysningsplikt, gentemot varandra. Man talar här om culpa in contrahendo, det vill säga om en part bryter mot en sådan förpliktelse genom ett illojalt beteende under avtalsförhandlingarna. Någon generell lagstiftning härom finns inte heller enligt svensk rätt, förutom i de särskilda förfaranderegler som gäller vid offentlig upphandling. 

När avtal har ingåtts 

Under avtalstiden anses lojalitetsförpliktelser vara något underförstått i svensk rätt, då många avtalsförhållanden förutsätter en lojal samverkan mellan parterna under avtalstiden för att både möjliggöra och underlätta avtalets uppfyllelse. Särskilt långvariga avtalsrelationer som kan kräva en längre gående samverkan mellan avtalsparterna, t.ex. aktieägaravtal, anses öka kraven på parternas lojalitet. 

Vilken betydelse har lojalitetsplikten rent praktiskt? 

Rent konkret kan lojalitetsplikten (eller lojalitetsprincipen som man ibland talar om) inte sägas gälla som mer än en mellan avtalsparterna allmänt vägledande princip, eller normkälla, för hur parter bör samverka och förhålla sig till varandra. Vanligen saknas nämligen någon självständig rättsföljd som är direkt anknuten till en lojalitetsförpliktelse i sig och det kan därför vara svårt att juridiskt argumentera med enbart lojalitetsplikten som grund. Istället får den fungera som ett extra stöd för exempelvis tolkningen av ett avtal och dess förpliktelser. 

Exempel från näringslivet 

Ett intressant rättsfall i sammanhanget är NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagarn) om huruvida ett återförsäljningsavtal slutet på obestämd tid och utan villkor om uppsägning kunde sägas upp med omedelbar verkan eller endast efter en skälig uppsägningstid. Hovrätten byggde sin dom på att parternas långvariga avtalsrelation, som byggt på ett nära samarbete, medförde en lojalitetsplikt om att iaktta en uppsägningstid. Högsta Domstolen (HD) kom förvisso till samma domslut, om en skälig uppsägningstid, men utan att överhuvudtaget vidröra lojalitetsplikten. Istället argumenterade HD utifrån analogier till lagarna om handelsagentur och kommission, regler i branschpraxis (standardavtalet), praxis i utländsk rätt, samt med stöd hämtat ur Draft Common Frame of Reference (DCFR), som är ett utkast till en gemensam referensram för europeisk avtalsrätt initierat av EU-kommissionen. 

Utrymmet för en praktisk tillämpning? 

Innebär då detta att lojalitetsplikten är ett utdömt redskap? Inte nödvändigtvis. Om du fått slut på goda argument eller inte kan finna några andra knappar att trycka på i förhållande till din affärspartner, kan du alltid försöka kräva att motparten åtminstone måste verka lojalt mot dig. Om inte annat, så för att försöka värna en fortsatt god och bestående affärsförbindelse. 

I en rättstvist i domstol är det förstås inte säkert att lojalitetsplikten såsom argument flyger, då domstolarna generellt, och HD i synnerhet, varit väldigt restriktiva med att ålägga avtalsparter lojalitetsförpliktelser av olika slag. Istället har man, som i fallet Malmbergsbagarn, valt att söka mer beprövade lösningar och ofta funnit starkare juridiska argument genom laganalogier och utfyllande rättsregler än genom de diffusare lojalitetsförpliktelserna.