×
Vi
bild
logo

Artikel från Advokatfirman Lindmark Welinders webbplats lwadvokat.se

Fångat på vår radar

Vad innebär ett
verkligt
kommissionsavtal?

Hur säkrar du egentligen dina varor om din återförsäljare går i konkurs? Högsta domstolen har vid en bedömning av ett kommissionsavtal gett vägledning i denna fråga. 

Säljare kan få ut varor på marknaden på olika sätt beroende på vilken form av distributionsavtal som väljs. De vanligaste avtalen är återförsäljaravtal, agentavtal och kommissionsavtal. Även de s.k. franchiseavtalen utgör en typ av distributionsavtal. 

Återförsäljare köper och säljer varor i eget namn och för egen räkning. Det innebär att återförsäljaren blir ägare till varorna och att han även står risken för dessa. Ersättning består vanligtvis i den marginal som återförsäljaren lyckas åstadkomma mellan inköps- och försäljningspris. 

Agentavtal innebär att en agent säljer i leverantörens namn och för dennes räkning. Man brukar ofta säga att agenten är leverantörens "förlängda arm". Agenten får vanligtvis ersättning i form av provision på förmedlade affärer. 

I kommissionsavtal benämns parterna kommissionär respektive kommittent. En kommissionär säljer i eget namn men för kommittentens räkning. Oftast känner slutkunden inte till detta bakomliggande förhållande. Ersättning till kommissionären utgår helt eller till övervägande del i form av provision på den försäljning som sker. 

Fördelar med kommissionsavtal 

Ett av skälen till att parter väljer att samarbeta enligt kommissionsmodellen istället för via agent- eller återförsäljaravtal är att kommittenten förser kommissionären med varor till försäljning utan att denne ska finansiera varorna. Ett annat skäl är att kommittenten har en säkerhet för sina tillgångar som lämnas hos kommissionären. Om kommissionären skulle gå i konkurs har kommittenten s.k. separationsrätt, d.v.s. rätt att få ut sitt lager och influtna medel för sålda varor. 

Verkligt kommissionsavtal 

För att kommittenten ska komma i åtnjutande av den säkerhet som kommissionsavtalet normalt medför krävs det att det föreligger ett verkligt kommissionsförhållande. Det är då av underordnad betydelse hur själva avtalet benämns. Det som är avgörande är villkoren i själva avtalet. Om avtalsvillkoren de facto innebär att det är fråga om t.ex. ett köpeavtal, ska avtalet inte ge de rättsverkningar som följer av ett kommissionsavtal. 

De huvudsakliga omständigheterna som talar för ett verkligt kommissionsförhållande är dels att kommissionären har rätt att returnera osålda varor, dels att kommittenten har ett resultatintresse, som innebär att denne gentemot kunden vill uppnå så fördelaktiga försäljningsvillkor som möjligt, särskilt beträffande priset. 

Citroenfallet 

Det aktuella fallet rörde en återförsäljare ("Bolaget") som sålde bilar i enlighet med ett avtal med Citroen Sverige AB ("Citroen") benämnt kommissionsavtal. Bolaget försattes i konkurs, men strax dessförinnan informerades Citroen, som omedelbart hämtade 36 bilar hos Bolaget. Efter konkursen hämtades ytterligare en bil med konkursboets godkännande. Denna hade kvarlämnats tidigare då nycklarna inte kunde påträffas. Konkursboet väckte därefter talan och krävde att få ersättning motsvarande värdet av de återhämtade bilarna. 

Konkursboet menade att Citroen inte hade separationsrätt i konkursen på grund av avtalet (d.v.s. att det inte var fråga om ett riktigt kommissionsförhållande som medgav rätt att få ut egendomen) och att återtagandet därför hade skett egenmäktigt. Konkursboet menade vidare att bilarna kunde återvinnas enligt de särskilda reglerna i konkurslagen. 

Citroen å sin sida menade att Citroen enligt kommissionsavtalet hela tiden var ägare till bilarna och därför också hade rätt ta tillbaka dem. Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att det var fråga om kommission och dömde därför till Citroens fördel. 

Högsta domstolen 

Högsta domstolen kom fram till samma slutsats, men gjorde en mer ingående bedömning av den aktuella avtalssituationen. Domstolen konstaterade först att innebörden av reglerna i kommissionslagen är att kommittenten har skydd mot kommissionärens borgenärer om denne går i konkurs. Vidare klargjordes att det s.k. sakrättsliga skyddet förutsätter ett verkligt kommissionsförhållande. 

Såsom nämndes ovan är de väsentliga faktorerna att kommissionären har returrätt för osålda varor och att kommittenten har ett direkt intresse av försäljningsvillkoren till slutkunden, särskilt priset. Övriga omständigheter som kan spela in är vem som är skyldig att försäkra varorna, vem som har kostnadsansvar för finansiering och lagerhållning samt vem som har rätten att förfoga över varorna och hur dessa ska redovisas. Domstolen fann att den huvudsakliga risken för utebliven försäljning låg hos Citroen. Enligt avtalet hade Bolaget förvisso fri returrätt, men i praktiken skedde inga returer utan parterna använde istället ett system för omdirigering av bilar till andra återförsäljare. 

När det gäller priset fick Bolaget en fast avgift för varje såld bil. Avgiften sattes av Citroen och varierade utifrån försäljningsstatistik på nybilsmarknaden. Citroen hade således inte något självständigt intresse i det pris som kunde uppnås i förhållande till kunden, men väl ett intresse av att så många bilar som möjligt kunde säljas. Domstolen fann i denna del att Citroens intresse av pris och försäljningsvolym inte kunde tillmätas någon självständig eller avgörande betydelse vid bedömningen av avtalet. 

Domstolen tittade vidare på frågan om självinträde, d.v.s. då kommissionären själv träder in som köpare. Enligt avtalet hade Bolaget inte rätt att förfoga över bilarna på annat sätt än genom försäljning till kund med redovisningsskyldighet. Detta, tillsammans med fakturerings- och registreringsrutinerna som parterna tillämpade, talade för att Bolaget hade en starkt beskuren rätt att förfoga över bilarna och att Bolaget således agerade för Citroens räkning. 

Övriga omständigheter som tillmättes betydelse var att bilarna inte hade tagits upp i Bolagets bokföring och att inte heller motsvarande skuld till Citroen hade antecknats. Sammantaget fann alltså domstolen att Citroen, trots upplägget med fast avgift, hade ett verkligt intresse av försäljningen till kunderna och att avtalet därför också skulle betraktas som ett kommissionsavtal som tillförsäkrade Citroen såväl äganderätt som separationsrätt.