×
Vi
bild
logo

Artikel från Advokatfirman Lindmark Welinders webbplats lwadvokat.se

Fångat på vår radar

Informera mera
eller riskera att
få betala för det

Den "eviga frågan" om informationsansvar vid företagsöverlåtelser har belysts i en dom från Svea Hovrätt, i vilken säljaren i ett aktieöverlåtelseavtal dömdes att betala miljonskadestånd för missvisande informationsgivning. 

Garantier efter Due Diligence

Förhållandet mellan köparens egen undersökningsplikt och säljarens skyldighet att informera köparen är en av huvudfrågorna vid företagsöverlåtelser. För den som mera sällan kommer i kontakt med detta område inom juridiken kan det framstå som märkligt att en köpare först lägger ner veckor på omfattande granskning av målbolaget (det bolag som är föremål för köpet) genom en så kallad Due Diligence-undersökning (eller företagsbesiktning för att använda en mera svensk term), för att sedan också begära att säljaren lämnar garantier kring just de uppgifter som köparen undersökt och därmed redan fått kännedom om och kan bedöma. 

Har inte köparen själv ett ansvar för det han fått se under sin undersökning? Och vilket ansvar har säljaren för informationen och sättet som informationen förmedlats till köparens och dennes team? Dessa frågor ställdes på sin spets i detta intressanta hovrättsavgörande. 

Försäljning av aktier

I oktober 2007 sålde Anelea Sveriga AB (Anelea) samtliga aktier i dotterbolaget Rationell Parkeringsservice (RPS) för 100 miljoner kronor till Europark AB (Europark). I köpet ingick även RPS dotterbolag ParkSmart AB, som bland annat bedrev parkeringsverksamhet i ett garage i Åre. Detta parkeringsgarage, som drivits sedan 2006, gick med stor förlust och var det enskilt största förlustkontraktet i RPS verksamhet. 

I samband med sin due diligence av RPS begärde Europark bland annat att få en lista över de 15 största förlustkontrakten. Anelea försåg Europark med en förteckning, men bland de noterade kontrakten fanns inte det så kallade Årekontraktet redovisat, trots att detta varit det mest förlusttyngda kontraktet. 

Garantibrist

Europark hävdade att garantibrist förelåg och krävde ersättning. Anelea å sin sida hävdade att Europark, även om kontraktet inte fanns med på listan, på annat sätt hade fått vetskap om förlusterna. Det framgick enligt Anelea av de räkenskaper som Europark hade fått granska inför köpet samt av ett e-postmeddelande som överlämnades vid ett möte. Kontraktet hade även nämnts vid ett annat möte mellan parterna som föregått köpet. 

Hovrätten kom fram till att Årekontraktet förvisso hade nämnts vid mötet, men att det inte kunde fastslås vad som egentligen hade sagts. Vad gällde e-postmeddelandet som hade överlämnats gick det inte att dra slutsatsen att kontraktet gick med förlust. Slutligen, när det gällde de räkenskaper som Europark hade fått granska i samband med företagsbesiktningen, var det enligt hovrätten möjligt att det fanns siffror som tydde på att kontraktet gick med förlust, men detta konstaterades vara av mindre betydelse. 

Det var alltså helt avgörande att Anelea, trots direkt uppmaning från Europark, inte hade listat det största förlustkontraktet bland förlustaffärerna. Anelea kunde då inte freda sig med att Europark hade fått annat material i vilket det fanns uppgifter som kunde utvisa att Årekontraket gick med förlust. Europark fick således rätt till nedsättning av köpeskillingen motsvarande närmare 7 miljoner kronor. 

Bevisfrågor

Normalt sett kan en köpare inte åberopa ett fel som han måste antas ha känt till vid köpet. När en garantiutfästelse föreligger från säljaren är det dock denne som har bevisbördan för att fel inte föreligger. Domen från hovrätten fastslår detta genom att den bevisning som Anelea lade fram i målet inte ansågs vara tillräcklig för att visa att Europark hade kännedom om kontraktet. 

Slutsatser och kommentarer

Vid försäljning av ett bolag där överlåtelseavtalet bygger på garantier ställs stora krav på att säljaren är noggrann med sin informationsgivning före köpet. Det kan i och för sig förväntas att köparen ska ta ansvar för det han fått kunskap om under sin due diligence-undersökning. Men sammanställningen av handlingar i datarum och svar på ställda frågor måste ske med omsorg och spegla verkliga förhållanden.

Beviseffekterna som följer av garantikonstruktionen skapar en särskild säljarrisk och ett behov av fullständighet och tydlighet i informationsgivningen för att köparen ska anses ha haft vetskap om förhållanden i bolaget. 

I engelsk rätt uppställs särskilda krav på säljaren för att så kallade discloures (ungefär utlämnade uppgifter) ska få friande effekt vad gäller ansvaret för given information. Hovrättsdomen kan tolkas som att ett liknande krav i praktiken uppställs i svensk rätt och att kompletterande information måste vara både tydlig och preciserad för att läka en brist i svar som under due diligence-fasen getts på köparens frågor. 

Den som säljer ett bolag har därmed all anledning att presentera all information som den potentielle köparen begär och som säljaren har kunskap om i det aktuella ämnet.