×
Vi
bild
logo

Artikel från Advokatfirman Lindmark Welinders webbplats lwadvokat.se

Fångat på vår radar

Var försiktig med dina
emojis så att de inte
leder dig till domstol

Kan två dansande flickor med kaninöron, en komet, en ekorre och en champagneflaska få betydelse vid tolkningen av avtal? En israelisk domstol har i ett intressant avgörande tolkat användningen och betydelsen av emojis i ett avtalsrättsligt sammanhang och dömt ett par att betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader om totalt 8.000 shekels (runt 20.000 SEK) för att ha varit vilseledande under avtalsförhandlingar.

Tvisten i korthet

Paret hade besvarat en annons om uthyrning av en lägenhet på en israelisk annonssida på Internet med följande textmeddelande:

330-text-msg-emoji-rent.png

Översatt från hebreiska till svenska lyder det:


svenskt meddelande

Hyresvärden uppfattade detta meddelande med emojis som väldigt positivt och som en klar indikation på de potentiella hyresgästernas starka intresse. Samtidigt som han började förhandla med paret om hyresavtalet tog han därför bort sin annons från Internetsiten i tron om att paret hade för avsikt att hyra lägenheten. Men efter en rad meddelanden fram och tillbaka, i vilka paret fortsatt inkludera emojis, slutade paret att svara. I deras sista meddelande hade de lovat att återkomma till hyresvärden med sina förslag på ändringar i utkastet till hyresavtal. Men detta följdes aldrig upp och något hyresavtal blev aldrig skrivet.

Hyresvärden, som så småningom hittade en annan hyresgäst, stämde paret för att ha vilselett honom med sina emojisymboler, då han förlitat sig på paret och uppfattat deras meddelanden som att en överenskommelse var klar.

Domaren i målet tog hyresvärdens parti och menade att dessa textmeddelanden, och emojisarna i synnerhet, signalerat ett tydligt intresse från de potentiella hyresgästernas sida. Domaren förklarade i sitt domslut (också detta ursprungligen på hebreiska):


”Men, de skickade symbolerna stödjer slutsatsen att de svarande agerade klandervärt. […] textmeddelandet som skickades av svaranden […] inkluderade en ”smiley”, en champagneflaska, dansande figurer med mera. Dessa ikoner förmedlar stor optimism. Även om detta meddelande inte utgjorde ett bindande avtal mellan parterna, ledde det naturligt till kärandens stora tillit till de svarandes önskan att hyra hans lägenhet. Som ett resultat därav tog käranden bort sin online-annons om uthyrning av sin lägenhet. Även mot slutet av förhandlingarna […] använde svaranden ”smiley”-symboler. Dessa symboler, som för motparten förmedlar att allt var i sin ordning, var vilseledande, då de svarande vid denna tidpunkt redan hyste stora tvivel till sin önskan att hyra lägenheten. Kombinationen av dessa – de festliga ikoner i början av förhandlingarna, vilka skapade tillit hos käranden, och de smileys i slutet av förhandlingarna, vilka vilseledde käranden att tro att svaranden fortfarande var intresserade av lägenheten – stödjer slutsatsen att de agerat klandervärt i förhandlingarna.”

Hade det kunnat hända i Sverige?

Har då detta någon relevans för svensk rätt? Det skulle det kunna ha. Som huvudregel inom svensk avtalsrätt råder formlöshet, vilket innebär att det är fullt tillräckligt att det föreligger en överensstämmande viljeförklaring mellan parterna för att ett bindande avtal skall uppstå. Detta också genom en ganska informell hållning till hur ett anbud eller en accept (de grundläggande beståndsdelarna i ett bindande avtal) ser ut, eller vad som kan tänkas utgöra en avsiktsförklaring.

Även om vi inte är särskilt insatta i israelisk avtalsrätt eller deras syn på avtalsförhandlingar, kan vi konstatera att domaren i det israeliska målet, liksom hyresvärden, onekligen uppfattade textmeddelandet utgöra en avsiktsförklaring. Ett i avtalssammanhang så kallat ”letter of intent”, i svensk terminologi ”intentionsavtal” eller ibland ”principavtal”. Typiskt sett uttrycker dessa en avsikt om att i framtiden ingå avtal, men innebär, i alla fall enligt svensk rätt, vanligen ingen skyldighet att faktiskt ingå det förestående avtalet. En viss skadeståndsskyldighet skulle dock kunna uppstå grundat på vad som redan i romersk rätt benämndes culpa in contrahendo (klandervärt beteende i samband med avtals ingående), med rätt till ersättning för kostnader och utgifter som lagts ut till ingen nytta i samband med avtalsförhandlingarna. Med detta menas dock inte att den drabbade parten skall försättas i samma läge som om förhandlingarna aldrig hade inletts, utan endast ersättas för sådana kostnader som hade kunnat undvikas om motparten inte agerat klandervärt. En sådan begränsad skadeståndsskyldighet kan exempelvis uppkomma om en part fortsätter att bedriva förhandlingar även efter det att han beslutat att inte ingå något avtal.

Men svensk vägledande rättspraxis grundat på sådant ansvar är magert. Den lojalitetsplikt gentemot motparten som kan uppstå vid avtalsförhandlingar är vanligen inte tillräcklig för att kunna leda till skadeståndsansvar. Om det finns en tydlig och ömsesidig avsiktsförklaring mellan parterna kan dock kravet på lojalitet öka. Men den allmänt erkända utgångspunkten är att var och en förhandlar om avtal på egen risk, vilket innebär att man får stå för sina egna kostnader för förhandlingarna. Man kan alltså inte räkna med skadestånd eller annan ersättning för vare sig utgifter i samband med förhandlingarna eller som kompensation för att förhandlingarna inte resulterat i ett avtal.

Sannolikt är att en svensk domstol hade lagt ett större eget ansvar på hyresvärden och rimligen förväntat sig att denne låtit sin annons ligga kvar, och kanske även att förhandla med fler intressenter, fram till dess att ett hyresavtal varit påskrivet med någon av dem. Att ta bort sin annons och räkna affären som klar får nog anses ligga på hyresvärdens egen risk, så länge parterna inte uttryckligen överenskommit att hyresvärden skulle avstå från parallella förhandlingar med andra parter.

Huruvida textmeddelandena och emoji-användningen skulle kunna anses vara vilseledande är ytterst en tolkningsfråga. Vi kan nog konstatera att man inte enbart har att överväga texten utan i sammanhanget också måste förhålla sig till emoji-symbolerna. Man måste ju utgå ifrån att avsändaren inkluderat dem av en anledning. Tolkningsfrågan ligger alltså i hur dessa eventuellt modifierar eller kompletterar texten och det är här det blir svårt då det inte självklart går att göra en objektiv bedömning. Tolkningen av emojis måste sägas vara både individuell och subjektiv och vara baserad dels på avsändarens avsikt med dem och dels på mottagarens uppfattning av dem och utav sammanhanget. Vad en ekorre och en komet kan tänkas symbolisera i fråga om ett hyresavtal är ju inte alldeles självskrivet. Men språket förändras ju, så småningom även juridiken.

Juridiken om och med emojis

Klart är i alla fall att användningen av emojis och andra typer av uttryckssymboler, så kallade ”smileys”, blivit allt vanligare inslag i den moderna textkommunikationen och att dessa ofta är ämnade att ge uttryck för en viss känsla eller sinnesstämning från avsändaren. Det innebär också att man måste förhålla sig till dem i kommunikationen, såväl som att det inte vore helt osannolikt att emoji-relaterade fall också når våra svenska domstolar framöver. Något som hade öppnat upp för intressanta juridiska tolkningsfrågor.

Men en juridisk analys av emojis som sådana skulle ganska snart anta komiska proportioner. Skulle exempelvis en tumme upp på ett riktat erbjudande vara tillräckligt för en avtalsrättsligt bindande accept eller måste man kanske lägga till en flamencodansare? Ska emoji-symbolerna vidare tolkas var för sig eller förenat, likt någon form av rebus, där de tillsammans får en särskild betydelse? Skulle innebörden, för att återknyta till det israeliska rättsfallet, då blivit en annan om exempelvis kometen och champagneflaskan bytt plats med varandra? Och vilken betydelse ska man tillmäta alla de olika nyanser som trots allt finns mellan enskilda emojis? Skulle det exempelvis, beroende på sammanhanget, kunna sägas ligga en juridisk skillnad mellan smile och laughing?

Man kan så klart också fråga sig om man i avtalssammanhang helt ska bortse från en kommunikation baserad på emojis? Men om så, varför just emojis och vart ska man dra gränsen mellan det relevanta och det irrelevanta?

Det lär nog dröja innan domstolar och skiljemän lär sig att uttyda de känslor och stämningslägen som ligger bakom alla dessa symboler. Fram till dess – och med viss tacksamhet – får man nog räkna med att utgångspunkten för tolkningen inte tas i ord eller symboler som sådana, i den valda tekniken, eller i mediet i vilka de förmedlas. Avgörande blir istället vad kommunikationen sammantaget ger uttryck för och kan tänkas förmedla i det sammanhang i vilket den används. Sunt förnuft helt enkelt, för att sammanfatta i två ord som oss veterligen hittills inte tilldelats någon egen emoji.

I väntan på att dessa frågor får en prövning även vid en svensk domstol kan det finnas anledning att fundera en extra gång över sina emojis innan man skickar iväg dem. Varför skriver jag dem och hur kommer de att uppfattas? Kanske borde man till och med överväga att låta dem åtföljas av en lämplig friskrivning från alla eventuella tolkningar som mottagaren kan tänkas göra. Bara för att vara på den säkra sidan. wink


Notering: Vi har översatt textmeddelandet och det citerade stycket ur domslutet från engelska till svenska. De engelska förlagorna är i sin tur översatta från hebreiska och kommer från siten room404.net, ifrån vilken även bilden på det ursprungliga textmeddelandet är hämtad. Vi har inte kunnat verifiera deras översättning, men kan anmärka att de i översättningen av textmeddelandet använder begreppet ”house”, medan man i översättningen av domslutet skriver ”apartment”, och i sin artikel i övrigt använder båda begreppen omväxlande. Vi har låtit behålla dessa båda och skilda begrepp i de citerade översättningarna, men valt att i övrigt skriva lägenhet. Vi får därför reservera oss i fråga om tvisten faktiskt rörde sig om uthyrning av ett hus eller enbart en lägenhet. Principfrågan som intresserat oss är dock densamma.