×
Vi
bild
logo

Artikel från Advokatfirman Lindmark Welinders webbplats lwadvokat.se

Fångat på vår radar

Allt det finstilta
är faktiskt inte
bindande!

I många avtalssituationer förhandlas pris och centrala kommersiella villkor medan mer juridiska villkor hanteras i finstilta texter. Hänvisning sker då ofta till standardiserade villkor hämtade från branschen eller de berörda företagens egna försäljningsvillkor. Domstolarna har hittills mest intresserat sig för villkor som riktats mot privatpersoner, men nu ges även vägledning för kommersiella sammanhang.

Ett avgörande från Hovrätten över Skåne och Blekinge gäller tolkningen av finstilta villkor i ett kommersiellt förhållande. Hänvisning till villkor på hemsidan underkändes.

12 månader eller tillsvidare?

Den 19 juni 2007 beställde ett företag vissa informationstjänster av en leverantör. Ordern bekräftades varvid en hänvisning gjordes till leverantörens allmänna villkor, vilka återfanns på dennes hemsida. I orderbekräftelsen angavs att avtalstiden mellan parterna var 12 månader. Några dagar senare skickades en skriftlig faktura med de allmänna villkoren tryckta på baksidan. Kunden betalade fakturan och började använda tjänsten. Ett år senare mottog företaget en ny faktura för en ny 12-månadersperiod. Företaget gjorde invändningar mot fakturan men leverantören insisterade på att avtalet förlängts eftersom det inte skriftligen sagts upp och abonnemanget enligt de allmänna villkoren därmed förnyats. Uppsägningstiden, som var 30 dagar, hade redan gått ut när fakturan skickades.

Frågan gällde alltså om avtalet ingåtts för en fast period om 12 månader, som framgick av orderbekräftelsen, eller om avtalet i praktiken var ett rullande abonnemang till dess att det sades upp, som framgick av de allmänna villkoren.

Behöver företag skydd mot det finstilta?

I första instans fick leverantören rätt att förlänga avtalet på detta sätt. Tingsrätten menade att orderbekräftelsen hänvisade till villkor som fanns att läsa på hemsidan och att villkoren även fanns att läsa på baksidan av leverantörens fakturor. Eftersom villkoren var tydliga med att avtalet förnyades per automatik om kunden inte skriftligen sa upp det och någon uppsägning inte hade skett, menade tingsrätten att kunden var skyldig att betala för förlängningen.

Hovrätten gjorde en helt annan bedömning. Efter att ha konstaterat att kunden hade sluppit förlängningen om det hade varit ett konsumentförhållande påpekar hovrätten att det även i kommersiella avtalsförhållanden måste ställas krav på tydlighet när det gäller finstilta villkor. Hovrätten upprätthåller ett antal avtalsrättsliga principer om krav på inkorporering av allmänna villkor och om tolkning till nackdel för den som utfärdat villkoren om det råder otydlighet. Kunden skyddades därmed mot förlängningsklausulen och behövde inte betala för någon ny avtalsperiod.

Är det finstilta en del av avtalet?

I avgörandet upprätthålls vissa baskrav för att finstilt text ska bli en del av ett avtal. Utgångspunkten är att de finstilta villkoren ska tas med i själva avtalet. Detta kan även ske genom hänvisning, om den är tillräckligt tydlig. Det gäller särskilt om de villkor som hänvisningen avser är allmänt kända. Det räcker då att en tydlig hänvisning görs till dem och att de är lätt tillgängliga för den som vill ta del av dem.

Det intressanta i det nu aktuella fallet är att det inte räcker att ett villkor är tillgängligt. Alla, särskilt i kommersiella sammanhang, kan idag förväntas ha tillgång till internet och det är inte särskilt komplicerat att surfa in på ett företags hemsida för att läsa dess försäljningsvillkor. En tydlig hänvisning dit skulle då räcka, kan man tycka. Om standardavtalet är ovanligt eller okänt, något som ofta är fallet när ett företag använder egna allmänna villkor, räcker det oftast inte med en hänvisning. I den juridiska litteraturen har diskuterats att man i dessa fall måste ställa större krav, t.ex. att hela avtalet bifogas eller att motparten uttryckligen meddelar att standardavtalet accepteras.

Hovrätten gick på denna strängare linje. Man menade att avtalstypen i ett fall som detta inte var av sådant slag att man typiskt sett kunde förvänta sig att standardvillkor skulle förekomma. De allmänna villkor som leverantören ensidigt hade formulerat kan enligt domstolen därför inte anses ha inkorporerats i avtalet endast genom hänvisningen i orderbekräftelsen. Även om hänvisningen de facto fanns i orderbekräftelsen och villkoret fanns fullt tillgängligt på hemsidan hade något avtal enligt hovrätten inte uppkommit kring de allmänna villkoren och dess regler om bl.a. automatisk förlängning. Inte heller baksidestexten på fakturan tillmättes någon betydelse. En orsak till detta var förmodligen att texten översänts för sent. Avtalet hade ju då redan ingåtts. Därtill för hovrätten ett resonemang om finstilt text som inte återfinns på en ömsesidig rättshandling utan på baksidan av en faktura med ett bifogat inbetalningskort.

Det tydliga och det otydliga

Två andra faktorer fick betydelse för utgången i målet, den ena gäller avtalstolkning den andra avtalstillämpning. Den första var att hovrätten ansåg klausulen i den finstilta texten stå i direkt strid med innehållet i orderbekräftelsen. Läser man bara orderbekräftelsen framträder bilden av att avtalet endast gäller 12 månader. Kanske hade utfallet blivit annorlunda om orderbekräftelsen sagt att avtalet gäller tillsvidare i rullande 12-månadersperioder om det inte sägs upp. Vid utformningen av avtalstid i ett avtal där kompletterande regler skrivs i finstilt text finns alltså anledning att fundera över lämplig utformning.

Den andra var leverantörens rutin för att fakturera förlängningsperioder. Fakturan för det förlängda abonnemanget skickades inte ut förrän den 5 juni 2008, d.v.s. senare än 30 dagar före den första periodens utgång. Det vore intressant att veta om utgången förändrats vid en annan rutin som gjort det möjligt att säga upp avtalet sedan fakturan för förlängningsperioden skickats ut. Ibland kan det tydligen straffa sig om man är för listig även i kommersiella avtalsförhållanden.

 

Avtalsrätt Standardavtal

Artikeln ovan är publicerad i informationssyfte och är inte att betrakta som juridisk rådgivning. Om artikeln citeras eller återges ska källan anges.