Skriftligt avtal ändrat genom praktiskt handlande

Enligt en färsk dom från hovrätten har parternas agerande och praktiska tillämpning under avtalstiden ändrat innehållet i deras skriftliga avtal.

Det har länge varit känt att ett den praktiska tillämpningen av ett avtal kan leda till att dess innehåll förändras. Däremot är det inte så vanligt att denna typ av frågor blir bedömda av våra domstolar. Frågans betydelse belyses nu i ett färskt hovrättsavgörande.

Avtalet
Tvist uppkom mellan Svenska Dagbladet Annons AB (SvD) och Espingen AB på grund av ett avtal om försäljning av annonser. Espingen hade fått i uppdrag att sälja olika typer av annonser och fick enligt avtalet 15-30 procents provision. Parterna hade också avtalat om att Espingen inte fick erbjuda större rabatter än 30 procent på de priser som hade angetts i avtalets prislista, såvida inte parterna särskilt kom överens om högre rabatt.

Uppsägning
Innan tvisten uppkom önskade SvD genomföra en upphandling som omfattade Espingens annonsförsäljning och ville därför komma ur avtalet. Espingen erbjöds att lämna offert, men accepterade inte erbjudandet. Någon månad senare sa SvD istället upp avtalet och menade att Espingen hade gjort sig skyldigt till väsentligt kontraktsbrott genom att bl.a. sälja annonser med rabatter överstigande 30 procent. Espingen menade å sin sida att sådan försäljning hade skett från början och att parterna helt enkelt tillämpade avtalet på det sättet.

Det skriftliga avtalet hade ändrats
Tingsrätten utgick från det skriftliga avtalet och bedömde att Espingen inte hade rätt att sälja utöver den i avtalet tillåtna rabattnivån. Hovrätten däremot ansåg att Espingen kunde bevisa att Espingen i princip under hela avtalstiden hade sålt ett stort antal annonser med mer än 30 procent rabatt utan att - såsom avtalet föreskrev - dessförinnan hämta SvDs godkännande.
Genom att SvD under en längre tid accepterat Espingens arbete genom att granska, godkänna och betala ut provision enligt redovisade försäljningslistor ansågs SvD ha medverkat till att en sådan praxis utvecklades mellan parterna. Denna utvecklade praxis ansågs utgöra avtalsinnehåll och Espingens förfarande stod därför inte i strid med avtalet. Den praktiska tillämpningen hade därmed tagit över det parterna en gång skrivit i avtalet.

Vanlig situation
Det är enligt vår erfarenhet vanligt förekommande i affärssammanhang att parterna under avtalstiden frångår avtalets ordalydelse och tillämpar avtalet på annat sätt än det som anges i den skriftliga handlingen. När tvist uppkommer i sådana fall måste en noggrann analys göras för att utröna parternas syften med sådana avvikelser. Detta kan vara nog så svårt. Därtill kommer bevisfrågorna, eftersom den som påstår att innehållet i ett avtal är något annat än det skrivna har att bevisbördan för detta. Den försiktige kan här försvåra bevisläget genom att göra en skriftlig markering, t.ex. i ett e-mail, om att avvikelsen är ett undantagsfall och inte något som skall påverka innehållet i själva avtalet. Det har också blivit allt vanligare att vana avtalsförfattare tar med tolkningsklausuler i själva avtalet med innebörd att avvikelser inte skall innebära eftergifter vad gäller det avtalade innehållet. Förekomsten av sådana klausuler skapar särskilda tolkningsproblem när omfattande avvikelser i realiteten förekommer.
Det är inte heller ovanligt att ett avtal förhandlas fram, men att det sedan aldrig skrivs under. I de fallen uppstår ännu större svårigheter att konstatera vad som ska utgöra avtalsinnehåll.

(Allmän avtalsrätt, Avtalstolkning, 2011-01-19)

Artikeln ovan är publicerad i informationssyfte och är inte att betrakta som juridisk rådgivning.
Om artikeln citeras eller återges ska källan anges.